Bildkonstläraren Tanja Reuter-Lindén landade efter sina studier på Åland, där hon har haft en lång karriär i yrket. Tanjas text är den andra delen i serien 6 bilder av en bildkonstlärare som uppmärksammar KUVIS rf:s 120-årsjubileum. Här berättar sex proffs inom bildkonstundervisning om sin egen väg och sina tankar kring bildlärarskapet
Studiebesök på Kulturhuset i Stockholm med gymnasiediplomkursen i oktober 2026. Här i utställningen Omfamnad: ett verk av Anna Nyberg. Foto: Sara Tobiasson
Jag heter Tanja Reuter-Lindén och är lärare i bildkonst vid Ålands lyceum i Mariehamn. Gymnasieskolan är med sina 460 studerande bland de största svenskspråkiga gymnasierna i Finland. Med tanke på vårt lilla samhälle låter det kanske förvånande, men det beror på att vi är det enda gymnasiet i det enspråkigt svensktalande öriket med 30 000 invånare.
Från Pargas via Helsingfors och Stockholm till Mariehamn
När jag som nybliven student från Pargas svenska gymnasium 1989 påbörjade utbildningen till bildkonstlärare vid Konstindustriella högskolan (TaiK), hade jag inga drömmar om att hamna i skolvärlden. Dessutom hade min mamma samma yrke, och att gå i sin mors fotspår är kanske inte vad en 19-åring eftersträvar. Det kändes spännande att kastas in i det (nästan) helt finskspråkiga studiesammanhanget. Att få utröna det egna kreativa skapandet var roligt, och egentligen en ganska ny erfarenhet för mig. Jag var uppvuxen med en aktiv blick på det visuella, men min egen erfarenhet av att göra bilder var inte så stor.
Redan under studietiden vände jag blicken västerut. Jag gjorde en utbytestermin på bildlärarutbildningen på Konstfack i Stockholm. När jag några år senare stod med min examen i handen, valde jag att pröva mina vingar som bildkonstlärare på Åland. I tjugo år hade jag tjänst på högstadiet, och sedan tio år tillbaka har jag lektoratet i gymnasiet. Jag har lovat mig själv att aldrig glömma hur mycket svårare det är att känna sig som en hyfsat okej lärare när man jobbar på högstadiet.
En målerikurs bidrar här med ett verk till ett parkeringsgarage i Mariehamn. Flera andra aktörer deltog med bidrag till helheten.
Trygga rutiner och ny inspiration
Inför flytten till gymnasiet kände jag att jag hade för dåliga kunskaper speciellt inom konstvetenskap. Vid sidan av arbetet byggde jag på med distansstudier. Som kontrast till den egna lärarvardagen kändes det tillfredsställande att själv få vara elev, och ta emot någon annans planerade upplägg.
Som ung lärare minns jag att jag hoppades på att någon gång komma till en platå där all planering satt som gjuten. Min vision var att undervisningen sedan skulle rulla på enligt förutbestämd plan och tidtabell. När jag började tycka att jag kanske hade ett någotsånär stabilt skelett, såg jag att den nya utmaningen låg i att söka förändring för att själv hållas inspirerad. Att hitta den rätta balansen i att vara välplanerad och samtidigt inte köra på rutin är ett dagligt arbete i klassrummet.
Efterhand har jag sett att jag finner mening och tillfredsställelse i projekt som sträcker sig utanför skolan. Att få delta i sammanhang där skolans bildkonst får synas också utanför skolbyggnaden känns betydelsefullt för mig. I det lilla närsamhället där jag verkar har det varit tacksamt att hitta arenor för samarbeten. Jag skulle verkligen önska att våra studerande såg sig själva som aktiva samhällsmedborgare med möjlighet att påverka sin omgivning och sin framtid. För egen del är det lätt att se vilket privilegium det är att ha ett jobb där jag dagligen är omgiven av unga människor med framtidsdrömmar.
Tillsammans med en ämneskollega mot de förändringar som studentexamen för med sig
En annan stor förmån är att vi sedan några år tillbaka är två bildkonstlärare i skolan. Som min parhäst jobbar fantastiska Sara Tobiasson. Antalet bildkonstkurser har ökat under de senaste åren, vilket betyder att vi behöver vara två för att ro iland de kurser som våra studerande väljer. Att få en ämneskollega är en ynnest efter ett långt yrkesliv med ensamt ansvar för undervisningen i ämnet. Att få en kollega som Sara, och att genom henne få ny inspiration och kunskap är mer än jag kunnat hoppas på.
Det svåraste i jobbet är att ge vitsord. Kontrasten mellan att å ena sidan vara den uppmuntrande läraren, och samtidigt ha den bedömande makten, är konfliktfylld för mig. Läroämnets karaktär, och den funktion ämnet kan ha i en – för många – prestationsinriktad skolvardag, gör att jag tycker det är svårt att ge låga vitsord. Från och med 2029 kommer det att bli möjligt att avlägga studentexamen i bildkonst i Finland. Det är en stor förändring för ämnet, och jag ser framför mig att många frågor gällande bedömning kommer att aktualiseras. Det ska också bli spännande att se om det främst är de tekniskt allra skickligaste som kommer att avlägga examen i ämnet, eller om det kommer att bli ett populärt alternativ till de teoretiska ämnena. Det känns fint att få vara med om den här historiska förändringen för bildkonstämnet i gymnasiet.
Världen förändras, konsten följer med
En aktuell utveckling att hantera i undervisningen är förstås AI:s framfart i vår bildvärld. Den konkreta och materiella verksamhet vi främst sysslar med i bildkonstsalen är till sin natur så långt från snabba algoritmer att hotet från AI känns fjärran. Om möjligt upplever jag att betydelsen av handens arbete känns viktigare än någonsin. Men den AI-genererade bildvärlden behöver vi förstås aktivt förhålla oss till i undervisningen. Det blir särskilt tydligt när det handlar om såväl digitalt bildarbete som mediebilder. Jag föreställer mig att bildens plats i alla skolämnen kommer att fortsätta växa. Att själv få producera bilder som ett sätt att hantera den enorma bildkonsumtionen är av stor betydelse.
Jag tycker också att jag själv borde vara en aktivare bildskapare. Att utsätta mig för det jag lägger i famnen på mina studerande skulle antagligen vara nyttigt för mig, och därför till fördel för dem. Som det ser ut nu njuter jag mest av andras konst på utställningar. Jag kan uppleva att andras goda konst distanserar mig från eget bildarbete, som känns ganska litet och onödigt i jämförelse. Förhoppningsvis kan ett eget lågtröskel-bildskapande återfödas när jag efterhand får börja göra bilder med mitt barnbarn.
Studiebesök på Kulturhuset i Stockholm med gymnasiediplomkursen i oktober 2026. Här i utställningen Omfamnad: ett verk av Yasmina Karli Malmsten. Foto: Sara Tobiasson
